2/25/11

NORDAFRIKA OCH IRAK: MER SOCIALISTISKT FRIHETS-HYCKLERI

Den fruktansvarda situationen i Libyen, dar diktatorn Khadaffi bl.a. skickar ut trupper att doda obevapnade demonstranter, har helt plotsligt satt vastvarldens forhallande till diktaturer runtom i varlden pa sin spets. Plotsligt hojs en massa roster for att Europa och USA bor "ingripa" for att stoppa blodbadet i Libyen. Men nagot klingar falskt i allt detta hogtravande tal om att plotsligt vanda diktatorer ryggen. Ett exempel finns i journalisten Bengt Nilssons kritik pa DN Debatt av socialdemokraternas Afrika-politik:

I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen kritiserade Socialdemokraterna det indirekta stödet till despoterna i arabvärlden. I sin alternativa utrikes­deklaration skrev man bland annat: ”USA och EU har låtit kortsiktiga intressen om stabilitet överskugga behoven av demokrati och mänskliga rättigheter i främst Nordafrika. Vi vill se ett slut på denna kontraproduktiva politik för att i stället främja demokratisering och mänskliga rättigheter. På det viset uppnås verklig stabilitet.” Det var ju ett ord i rättan tid, kan man tycka. Men för bara ett år sedan lät det annorlunda. Då laddade Socialdemokraterna inför valrörelsen och lanserade idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig”. Den var till stor del förfärande läsning. Det verkade som om Socialdemo­kraterna inte hade lärt sig någonting av de senaste decenniernas politiska skeenden i Afrika. I dokumentet framhölls betydelsen av ”god samhällsstyrning och gott ledarskap”. ”Det bör därför vara en prioritet för en svensk Afrikapolitik att stödja Afrikanska unionens (AU) initiativ och arbete för demokrati och gott samhällsskick”, menade författarna. Afrikanska unionen hade då nyligen valt Libyens ledare Muammar Khaddafi till ordförande. Han slog genast fast att han ville bli titulerad ”kung över afrikanska kungar”. Khaddafi – som de svenska Socialdemokraterna alltså ansåg vara rätt man att leda Afrika mot demokrati och gott samhällsskick – hade då under flera decennier stöttat inbördeskrig och internationell terrorism och i dag mördar hans soldater obeväpnade demonstranter på Libyens gator. ... I programförklaringen om Afrika som presenterades för ett år sedan slogs det fast att ”Anna Lindhs initiativ med en politisk ledarskapsdialog mellan nordiska och afrikanska ledare ska utvecklas”. Vilka är då dessa afrikanska ledare som Socialdemokraterna vill ha en ”ledarskapsdialog” med? Jo, till allra största del män som har erövrat makten med vapen i hand, eller genom riggade val och genom att förtrycka den politiska oppositionen. Det är sådana män som Ugandas president Museveni, Etiopiens premiärminister Zenawi och Sudans president Omar Bashir. Sveriges politik gentemot Afrika handlar om bistånd, ofta om rena kontantöverföringar. Reda pengar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. ... [I praktiken] kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare.

Nilsson har en lang, respektabel karriar bakom sig. Han har lange agnat sig at journalistik i mycket fattiga delar av varlden. Hans kritik av socialdemokratin ar traffande, speciellt mot bakgrund just av hur diktatorer av alla de slag kunnat bygga feta konton i bl.a. franska banker med hjalp av svenska skattepengar. Men Nilssons artikel blir annu skarpare om man staller den i ljuset av det gapskrik som foljde fran vanstern i Europa i allmanhet, och den svenska vanstern i synnerhet (inklusive socialdemokraternas davarande partiledare Goran Dzjugasvilij), efter den USA-ledda invasionen av Irak.

Vad betyder det nar nu plotsligt allt fler vill ha ett "ingripande" i Libyen? De som kritiserar utrikesminister Carl Bildts idiotiskt passiva hallning till Khadaffi - vad vill de att Bildt ska gora? Saga att "demokrati e bra, va"? Militart ingripande ar knappast pa vansterns dagordning. Ty var fanns alla dessa demokati-ivrare nar USA ledde en invasion for att storta den enda diktator mellan Marrakesh och Manila som ovetraffade Khadaffi i terrorstod, vald och fortryck? Hur manga av dem har inte uttalat sin dodsdom over den spirande irakiska demokratin, kallat den "USA-korrupt" och foraktfullt spottat frihetstorstande irakier i ansiktet?

Vansterns nymornade stod for demokratirorelser i Egypten, Libyen och Tunisien har i grund och botten ingenting att gora med en genuin onskan att alla manniskor, oavsett var de lever, ska fa njuta individuell och ekonomisk frihet. Vanstern foraktar fortfarande frihetsbegreppet - de gor det lika mycket idag som nar de en gang i tiden uttryckte sig hoppfullt och uppskattande om den sovjetiska revolutionen. Nej, deras intresse har i stallet att gora med en perverterad forhoppning om att de nordafrikanska revolterna ska leda till en ny marxistisk vackelserorelse. De famlar desperat i blindo efter ett nytt hem for sin pseudo-intellektuella teori, nu nar Venezuela har sjunkit ner i ett ekonomiskt moras och till och med Castro medgivit att marxismen ar misslyckad. (Den som vill fa ett smakprov pa denna marxistiska okenvandring genom Nordafrika kan roa sig med att forsoka fa ratsida pa Pastor Svenssons alltmer vidlyftiga predikningar...) Nu lar det inte bli nagon ny soluppgang for stalinismen, men det kommer tyvarr att ta ett tag innan vanstern inser detta och slutar blanda sig i forsoken att bygga demokrati i Nordafrika.

6 comments:

Anonymous said...

Du missar alltid öppet mål Larson. Det är imponerande.

S R Larson said...

Tack for en utforlig, klargorande, upplysande och analytisk kommentar.

Anonymous said...

Det som tar två meningar för mig tar en smärre uppsats för dig.

S R Larson said...

Du kunde korta ner dina "kommentarer" annu mer, namligen till tre ord som sammanfattar allt du skrivit pa den har bloggen: "du e dum".

blofeldt said...

På bloggen Newsmill skriver både Lars "bröstpumpen" Ohly och riksfyllot Per Garthon artiklar om händelserna i Libyen och Egypten. Dom verkar ha glömt bort sina tidigare ställningstaganden.

Kommentatorerna är inte nådiga minsann.

Johan said...

Apropå den där kafferansoneringen kan vi ju fortsätta med annat på ett liknande tema:

http://www.dagensmedicin.se/dagenssjukskoterska/nyheter/2011/02/25/de-far-inga-agg-till-fruko/index.xml

Det här är ju för övrigt ett skolboksexempel på de totalitära tendenserna som finns i kampanjer för "hälsa" och att "leva nyttigt". Att gamla människor kanske skulle kunna ha rätten att leva ohälsosamt för att de *vill* leva ohälsosamt och njuta av livet går ju inte gör sig. Nej nej, istället ska alla underkasta sig politiskt eller byråkratiskt definierade mål som inte tar hänsyn, och för den delen omöjligen kan, ta hänsyn till individuella preferenser. Personligen ser jag det som min uppgift ute på vårdcentralen att ge råd til folk om hur de kan leva hälsosammare liv om de vill ta till sig det, däremot är det inte min uppgift att agera som någon form av folkhälsokommisarie och styra över folks privatliv för att förbättra "folkhälsan"*.

Särskilt tragikomiskt är detta då det är mycket väl belagt att många av våra äldre på sjukhemmen är undernärda och har behov av att äta mer mat, en betydande andel av patienterna som tas in på en internmedicinsk sjukhusavdelning är undernärda. I den här gruppen är antagligen riskerna att äta för mycket av något "ohälsosamt" obefintliga, studierna som finns på området har nämligen tenderat att vissa att övervikt är associerat med högre överlevnad hos människor som redan är sjuka, just för att de har mer reserver att ta av.

Ett lästips på det här temat är för övrigt följande bok:

http://bradtaylor.files.wordpress.com/2009/06/death-of-humane-medicine.pdf

Ofta kanske lite väl tillspetsad kan sägas, men också just av det skälet intressant att läsa för att vidga perspektiven på frågan.

*Den här typen av centraliserade insatser för att förbättra folks "hälsa" är ju i princip analogt med planekonomisk styrning av ekonomin, och ger antagligen kontraproduktiva resultat av exakt samma anledning. Nämligen att det är omöjligt för en byråkrat på distans att vara mer insatt i vad en enskild individ önskar än individen själv. Alltså får man ett beslut för alla som i slutändan passar ingen.