2/7/11

IRONI: PENSIONERAD SOCIALIST-PROFESSOR OGILLAR SOCIALISMENS SEGER

I en ganska rolig kulturkronika i Gavle Dagblad kan vi lasa om Sven-Eric Liedman, som nu till sist faktiskt pensionerats fran institutionen for ide- och lardomshistoria vid Goteborgs Universitet. Kronikan redogor for Liedmans forutsagbara klagovisa om att universiteten producerar utbildning for folk som vill kunna forsorja sig efter examen, utan att notera att denna klagovisa faktiskt ar en praktparadox med tanke pa att Liedman sjalv under decennier antagit stallningen som marxistisk chefsideolog bland Sveriges "vansterintellektuella". Marxismen betonar namligen att den enda vardeproducerande aktiviteten i varlden ar den som ager rum i den materiella produktionen; humaniora ar, enligt marxistisk doktrin, luktsnus for borgarklassen. Icke desto mindre ar kronikan lasvard - utan att egentligen vilja det illustrerar den namligen annu en aspekt av den industriella fattigdom som Sverige sjunkit ner i de senaste par decennierna:

[Liedman] trivs inte med den alltmer ytliga och instrumentella högskolevärld han har pensionerats ifrån. Där alla studenter, fast det vore mer rättvisande säga ”elever”, förväntas bli ”entreprenörer” och sam­tidigt höja sin ”anställningsbarhet”, en rar liten kombination. Och det är bara för föreläsarna, jag menar ”lärarna”, att se till att det blir så, marsch pannkaka. Inget kritiskt tänkande, bildning eller något intellektuellt krävande som häftade vid det ”gamla” universitetet. Raka rör och löpande band – som inom sjukvård och socialförvaltning. ... Bilden han tecknar med hjälp av historiska återkopplingar är mörk, men inte ny. ... Men vad göra, om man nu inte orkar med det som sker, var skulle motstånd kunna mobiliseras? Knappast inom högskolorna, de anställda är köpta med individuell – läs: personlig – lönesättning och slåss inbördes. Eleverna vill lära sig något de kan ha nytta av, som de kan få jobb på. ... Utanför lärosätena finns inget stöd att hämta. Den bildade medelklassen har ersatts av den konsumerande – som i ”Solsidan” i TV 4. Och dirrarna föredrar sport framför kultur och andra konstigheter, som det har visat sig nu när den akademiskt föga framstående regeringen med kulturministern i spetsen – hon som tycker att kultursidorna borde vara mindre ”exkluderande” – ber om sponsring. ... Universiteten och högskolorna är inga isolerade öar, inga hägrande oaser eller fredade kloster. Men vad skulle kunna utmärka ett ”modernt” universitet eller en spännande och angelägen högskola? ... Runt Liedmans mycket befogade kritik av ”Bolognamodellen”, ”kvalitetssäkringar”, ”studenter är kunder” (hur f-n skulle de kunna vara ”kunder”?) och annat som enligt honom förflackar lärosätena lägger sig ett stilla vemod.

En av de mest intressanta trenderna i Kina idag ar framvaxten av privata liberal-arts colleges efter amerikansk modell. Dar utbildas studenterna till att bli sjalvstandiga, tankande individer som ser lardom som nagot mycket mer an en anstallningsbar utbildning. Det ar framfor allt den valbestallda kinesiska over- och ovre medelklassen som skickar sina barn till de skolorna. Precis som har i USA - och i ganska stor utstrackning i Canada och England - anser man sig ha rad att inte bara utbilda sig, utan aven bilda sig. Den har utvecklingen gar stick i stav mot den svenska, dar bildning alltsa far allt mindre utrymme i den akademiska varlden.

Orsaken till den har utarmningen av det svenska universitetssystemet ar uppenbar. Kombinationen av statlig styrning - och saledes utbildningspolitisk enfald - a ena sidan och en fattig ekonomi a den andra minimerar, kanske till och med eliminerar, utrymmet for "improduktiva" utbildningar. En av de vanligaste examina fran amerikanska liberal-arts colleges ar konsthistoria; amnet finns knappt langre pa svenska universitet. Ju fattigare ett samhalle blir, desto mindre resurser har det rad att slosa bort pa "ovidkommande" saker som humaniora. Ju starkare den statliga styrningen ar over universiteten, desto mer centralplanerad blir kampen mot det "ovidkommande". Och eftersom den industriella fattigdomen i Sverige ar orsakad av just den sorts politik som Liedman sjalv foresprakar - en ofantlig sektor finansierad med minst lika ofantliga skatter - ligger det inte sa lite ironi i att Liedman sjalv ar missnojd med hur det humanistiska bildningsidealet har tryckts tillbaks pa universiteten under hans karriar.

2 comments:

Larsa said...

Jag kan bara hålla med om att det naturligtvis är så att ju fattigare ett samhälle är desto viktigare blir det att ens utbildning måste löna sig på en gång och alla vill se snabba, konkreta resultat av den.

På lång sikt tror jag det är viktigt för ett samhälles utveckling, kulturellt men även materiellt, att man har utrymme för en hel del av sådant som kan verka improduktivt till att börja med. Till exempel: det finns matematiska ideer som togs fram av kufar sittande i sina ”elfenbenstorn” och som först senare har visat sig vara viktiga för utvecklingen av modern datorteknik. Och nog har det varit bra för Europa att de gamla grekerna var så materiellt välstående så att de hade råd att låta vissa sitta och filosofera improduktivt. Men det skulle naturligtvis inte vara bra om en stat i ett samhälle med allt sämre ekonomi dirigerar in intelligenta människor i politiskt korrekta men improduktiva utbildningar som råkar vara “inne” (tänk genusforskning), utan den rätta vägen att gå är att man gör det möjligt för individer att bygga upp ett materiellt överflöd först, så att de sen har råd att “slösa” sina resurser på det de tycker är intressant (eller ge bort pengar så att andra som är fattigare kan göra det).

ulle said...

Idéerna som når männsikorna och sedan ev förvaltas av dem måste ges rum/utrymme, ja. Man måste inse idéns fulla potential hos människorna, detta uppnås genom medvetenhet om människans konstituition (och därmed ovannämnt idéernas omätbara betydelse) samt ge människan den fulla frihet inom kultur- och näringsliv som krävs för att "ge idéerna det fulla uttrymme som krävs".