1/22/11

SENASTE NYTT FRAN VALFARDSSTATENS APARTHEID

Den skattebetalda Styrelsen for Stora Loften och Tomma Ord bjuder idag pa tva exempel pa hur den svenska valfardsstaten uppfor sig precis som jag beskriver i min bok Remaking America - Welcome to the Dark Side of the Welfare State. Vi borjar med en kvinna som trodde hon skulle fa inkomstforsakring fran Fornekningskassan:

Elisabeth Karlsson, 46, får inga sjukpengar. Enligt Försäkringskassan är hon frisk - trots att hennes läkare flera gånger intygat att hon lider av kraftig smärta efter en svår bilolycka. – Ibland när jag suttit för länge i bilen spyr jag. Så ont har jag, säger hon. För nästan sju år sedan var Elisabeth Karlsson, 46, från Sala med om en bilolycka när hon krockade med en lastbil. Hon överlevde men skadade nacken och fick en hjärnskada. Domen från flera läkare var entydig. Elisabeth kommer förmodligen aldrig att kunna jobba mer än 50 procent. Nacken blir möljigtvis bättre men hjärnskadan är bestående. ... Först jobbade hon 25 procent men i somras insåg hon att smärtgränsen var lite högre. Halvtid var lagom. Elisabeth hade fram tills nyligen ungefär 11 000 kronor att leva på i månaden. En liten del var lön, en större del var sjukersättning från Försäkringskassan.
Men sen kom utförsäkringen.


Om Elisabeth hade fatt behalla in all den skatt hon betalt till staten under alla sina ar pa arbetsmarknaden, och kunnat satta in den pa ett OBER-konto (Oberoende Buffert mot Ekonomiska Risker) samt kopa en supplerande inkomstforsakring, hade hon idag haft nog med pengar att klara sig pa en halvtidslon till pensionen. Men i stallet har hon, av fullt begripliga orsaker, anpassat sig till den ofantliga sektorns loften om att alltid ta hand om henne, oavsett vad som hander.

En annan form av loftesbrott hittar vi i barnomsorgsbranschen:

När Linnea skulle börja på förskolan såg vi anslag om att läget var svårt i Hammarby Sjöstad och därför ringde vi kommunen och fick höra att hon var på väg att placeras i Tensta eller Kista. Efter ett rådslag hemma nappade vi på erbjudandet om att kombinera vårdnadsbidraget med att tillfälligt gå ner på deltid. Linnea var nöjd och glad, och då hon skulle bli storasyster i september samtalade vi på nytt med kommunen som rekommenderade att vi sköt på förskolestarten igen, ”ju längre kötid desto större chans att få en plats i närområdet”. Nu köar därför Linnea för att få en plats i januari, men löftet från Kontaktcenter om att det inte skulle vara några problem jämfört med augusti/september har visat sig vara falskt. Följande står alltså klart efter samtal med Kontaktcenter samt en handläggare på Södermalms stadsdelsnämnd: 1. Linnea har "inte en chans i världen med sin korta kötid på 26 månader att få en plats i Hammarby Sjöstad och läget ser mörkt ut för Södermalm, men man jobbar på det”. 2. Det är brist på förskoleplatser i hela Stockholm och de enda stadsdelar som tar emot barn som Linnea är de i ytterstaden där platsbristen inte är lika stor. Handläggaren bad oss att vänta till augusti då det är lättare att få plats, men hon kan inte lova något då syskon alltid har förtur. ... Jag skulle vilja veta hur lång tid våra kommunpolitiker anser att en liten tjej ska vänta innan hon får en förskoleplats i sitt närområde, samt hur lång resväg per dag för hämtning och lämning de ser som rimligt.

Tyvarr reagerar Linneas mamma sa sosse-svenskt man kan: hon ber om nya loften fran de politiker som har brutit lofte efter lofte till henne. I stallet vore naturligtvis det enda rimliga att kommunen lat medborgarna behalla mer av sina egna pengar och kopa och organisera barnomsorg pa en fri marknad. Sa lange detta inte sker kommer politikerna att fortsatta valja vinnare och forlorare bland alla de som trodde sig kunna lita pa valfardsstaten - ett valfardsstatens apartheid, kort sagt. De som blir bortvalda av den offentliga makten, t.ex. barnfamiljer som stalls utan barnomsorg, blir sittande i koer till daghem och forskolor som ar lika langa som koerna till den likaledes skattefinansierade, politikerstyrda sjukvarden.

1 comment:

blofeldt said...

Det är svårt att ändra på systemet med skattefinansierad sjukvård, eller för den delen andra offentliga åtaganden här i Sverige. Några enskilda politiker från M och FP har väl som hastigast varit inte och nosat lite på frågan. Men när sedan resten av partierna genast slår bakut, ser man hur ideologisk och infekterad den här debatten blir. Avfärdas som plånboksfråga. Den mentala låsningen är total. Det är bara dom rika som kan köpa sig förbi köerna sägs det och det kan ju vara sant, för den stora delen av befolkningen har ju blivit bestulna på sina pengar genom att Sverige har världens högsta skatter, men har för den skull inte världens bästa välfärd.

Antalet personer med privata sjukförsäkringar ökar dock i Sverige genom att företagen betalar sjukförsäkringsavgiften för sina nyckelpersoner. Sophiamemmet har det här systemet med privatkunder blandat med remitterade patienter från landstingen där skattebetalarna står för notan.

Vi får nog vänta länge här i Sverige innan det införs ett sånt system som Larson förordar.