12/8/10

SKATTEHOJNINGAR DEFINIERAR SOCIALDEMOKRATIN

Jag har lange papekat att en av effekterna av Erlanderiseringen av moderaterna till att bli Nya Vensteraterna skulle bli en radikalisering av socialdemokratin. Detta borjar nu sa sakteliga bli en vedertagen trend i debatten om sosseriets framtid. I ett klagofyllt ledarstick i Norrlandska Socialdemorkaten efterlyser Peter-Jan Kaask just en sadan radikalisering, framst i form av hogre skatter. Hans utgangspunkt ar just att skillnaderna mellan socialdemokratin och de borgerliga i praktiken har suddats ut de senaste aren - varpa han slapper loss en tardrypande drom om annu hogre skatter:

Tidningen ETC (5/11) hävdar i en analys av höstens budgetalternativ att de rödgröna lagt sig så nära regeringen att det inte längre skulle finnas något utrymme för politiska reformer. Jämfört med regeringen budgeterade de rödgröna visserligen en dubbelt så stor offentlig konsumtionsökning som regeringen (2,0 procent mot 0,7 procent). Men den offentliga konsumtionens andel av BNP skulle ändå fortsätta minska med rödgrön politik. Skatternas andel av BNP skulle hamna på 45 procent, bara några tiondelar över regeringen. ... Med en rödgrön regering hade politiken fått en annan inriktning och skillnaderna hade med tiden blivit allt tydligare. Sett över en mandatperiod skulle det handla om i storleksordningen 70-80 miljarder i större utgifter med det rödgröna alternativet än med alliansens politik. Men även om ETC överdriver likheten mellan regeringen och de rödgröna så ligger det något i tidningens iakttagelse. Socialdemokraterna och de rödgröna accepterade alliansregeringens budgetpolitik och krympte därmed frivilligt sitt handlingsutrymme. ... Anne-Marie Lindgren tar upp frågan i en artikel i Aktuellt i Politiken (nr 43): "Hur klarar vi finansieringen av framtidens välfärd om vi inte ens kan återföra skatterna upp till nivån f.B (=före Borg), och som redan den ansågs något för låg." ... Fungerar inte välfärden och det finns stora otillfredställda behov växer kraven på samhälleliga insatser och reformer. Dessa måste självklart finansieras. Om det inte räcker med effektivisering eller omfördelning från annat håll, ja då måste vi också våga diskutera ett högre skatteuttag.

For det forsta sankte Alliansregeringen skattekvoten genom att omdefiniera skatter som avgifter och skapa marginalskattehojande jobbskatteavdrag. For det andra skulle de skattehojningar som Kaask, ETC och Lindgren sa innerligt langtar efter enbart ga till att finansiera existerande offentliga utgifter. I stort sett hela det officiella Sverige har slutit upp bakom det makroekonomiskt vansinniga forsvaret av valfardsstaten, aven om priset ar massiva skattehojningar enbart till forsvar for existerande utgiftssystem. Att den ofantliga sektorn darigenom blir ett stort, svart hal i den svenska ekonomin ar det ingen som tycks bry sig om; ideologin ar viktigare an manniskors behov.

For det tredje vore det intressant att se Kaask och hans skattehojarsocialister satta sig ner med vanliga Svenssons, ga igenom deras budget och beratta for dem vad familjerna ska dra in pa for att ha rad med sosseriets hogre skatter. Och det ar just har som en strimma hopp finns for Sverige: att allt fler svenskar inser att kollapsad sjukvard och fattigstugor for gamlingar, med kaffesump och allt, inte ar en tillrackligt bra utkomst av varldens hogsta skatter.

1 comment:

blofeldt said...

Sant är, att den "högerorienterade" regeringen har sänkt skatterna och höjt avgifterna. Trist att inte medborgarna har upptäckt det ännu.

Smart som fan av Moderaterna, att kunna sno åt sig regeringsmakten från sosseriet. Ingen sosseväljare behöver känna sig besviken över den förda politiken. Vissa strategiskt viktiga skattesänkningar har dock Alliansen genomfört, Förmögenhetsskattens avskaffande samt justering av fastighetsskatten. Den sistnämnda är inte avskaffad som många tycks tro.

I Mona Sahlins så kallade linjetal framgick det helt klart, att det är regeringsmakten det handlar om och inget annat. När jag hörde talet var det som att lyssna på Fredrik R.